Update

Hej alla fina! 
 
Ur askan kom det fram en väldigt vacker ädelsten som pratar lite väl ogenerat om bajs samtidigt som hon försöker göra någon slags karriär. Kombinationen kan inte vara annat än succé. 

Många år sedan jag startade denna blogg men ser att det fortfarande är personer som läser. Därför skriver jag nu en update. Jag är (peppar peppar) fortfarande skovfri. Haft några kortare mindre skov då jag försökt minska doseringen på medicinerna, lyckligtvis har aktiviteten minskat när jag tvingats öka dosen. 
 
Är fortfarande superstrikt med mina mediciner eftersom jag vet att dessa är avgörande för hela min existens. Lika tacksam varje dag över att jag har tillgång till dem, utan tnf-hämmare och övriga mediciner hade jag inte kunnat utbildat mig eller arbeta. 
 
Har antagligen skrivet det förut, men resan dit jag är idag har inte varit enkel. Det var otroligt påfrestande att komma tillbaka efter så många år som sjuk. Tappade mycket av det sociala, framtidstro och framförallt bort mig själv. Sjukdomen tog allt fokus vilket resulterade i en ganska förvirrad och liten person när jag väl blev bra och började plugga. Sen tog det nästan två år efter sista skovet innan jag kände att reservbatterierna med energi var något sånär laddade.
 
Trodde många gånger under min studietid att ”nu, nu har jag hittar tillbaka till mig själv igen” Men så låg jag som en blöt fläck på golvet två veckor efter med ett virrvarr av känslor som jag inte kunde identifiera. Jag är en fighter rakt igenom och tog mig igenom dessa år och hittade sakta tillbaka till mig själv igen. Tog ingen hjälp professionell samtalshjälp, vilket jag i efterhand borde gjort. Tror det hade gått mer smärtfritt faktiskt. Hade tankar att skriva om denna process, men eftersom jag själv inte kunde tyda mig själv så var det svårt. 
 
Anledningen till att jag skriver det nu är för att jag tycker det är otroligt viktigt att prata om hur jobbiga skov påverkar ens person även efter. Att ha en kronisk sjukdom som är så handikappande i så många år är otroligt psykiskt påfrestande. Det är viktigt att prata om. Det finns sjukdomar som är så mycket värre och med dödlig utgång, men det lyssnar tyvärr det egna psyket inte på. 
 
Gnäll kommer man inte långt med, men det gör man inte av att sätta känsloknappen på off heller. 

❤️ / miss C

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0