Tack alla söta Chronsare:)

Kommentarer
Postat av: Mister Crohn

Hej!
Jag kom in på din blogg av en slump, men jag känner mig redan hemma. Jag har själv Crohns och känner igen mig i mycket av det du skriver. Just nu är det en lite tyngre period och jag försöker bli mer seriös vad gäller kost och sånt, därför är jag ute på nätet och letar runt efter allt möjligt som gäller Crohns. Det känns skönt att få lite kontakt med jämnåriga som har samma vardag och vet vad det handlar om. Så jag kommer säkert vara här och skriva lite kommentarer nu och då.

2010-11-23 @ 20:46:52
Postat av: Jonatan

Hej där,

Jag minns en TV intervju med en gammal dam (80-85 ngt) som var ute o dansade och i fick frågan om hon trodde på evig kärlek varpå hon svarade:
"Eeeeviig kärlek? Jaa... det är väl klart jag gör! Men föremålen för den har varierat."

Vill instämma i 'Mister Crohn' ovan, känner igen mig mycket i det du skriver. Satt också o letade på nätet om info om 'min' Crohns. Denna gången om Kalprotektinvärden... Har just nu hyffsat bra inflammationsvärden i övrigt (crp runt 10 och bra albuminvärden) men trots det en hb på 89 och höga kalprotektinvärden =/ ...En ny situation i snart 11 år lång sjukdomshistoria (fick sjukdommen när jag var 15). Men visst upphör sjukdomen aldrig att förvåna? Eller har du haft liknande symptom hela tiden?

Starkt av dig att blogga om sjukdomen. Jag blir både stärkt av att läsa och samtidigt ledsen att andra också ska behöva dras med eländet. Ta hand om dig!

/Jonatan

2010-12-08 @ 00:17:39
Postat av: unknown

Råkade traska in här efter jag letat lite info om behandlindsmetoder osv. och måste bara säga att det är starkt av dig att skriva om problemen. Jag vet vilket elände man har och när skoven kommer så vill man i princip låsa in sig och ta några morfin-sprutor. Precis som Mister Crohn och Jonatan skriver så kommer jag titta in lite då och då! Krya på dig och hoppas på långa perioder mellan skoven!

2011-01-01 @ 15:24:27




Till att börja med vill jag från mitt hjärta tacka för alla super gulliga och omtänksamma kommentaren jag får:) Tack alla fina!
Det är precis som ni skriver att det är skönt att veta att man inte är ensam, och att det finns andra har av samma värdelösa sjukdom... Samtidigt som det är tråkigt att se att andra lider och skäms för den... I alla fall gör jag det, även om det blir bättre och bättre...Jag dömmer inte andras hälsa men min egen har jag haft svårt att acceptera.

Träffade en vän till mig för några år sedan och det visade sig att hon led av en annan inflammatorisk sjukdom och våran vänskap blev lite starten för att våga "tycka om hela mig själv". I och med det kom jag till insikt om hur sjukdommen styrde mitt liv och om jag någonsin skulle må bättre måste jag stå upp för mig själv. Det innebar att jag började "klaga" mycket mer till läkarvården om hur dåligt jag faktiskt mådde och tillslut gav det resultat. Såhär med facit i hand borde jag klagat för många år sedan, men flydde problemen och tog istället mina 20-25 tabl om dagen och hoppades på att en dag skulle medicinerna hjälpa. Så en uppmaningen till alla som inte mår bra:  DET KAN INTE BLI SÄMRE ÄN DET REDAN ÄR, SÖK HJÄLP!

Svar till Jonatan:

Mina symtom har nog varit ungefär likadana sedan jag fick sjukdommen.. Men det är kommer fler symtom med tiden om jag till exempel mått dåligt under längre perioder. Hela kroppen hänger ju samman, så det är inte så konstigt när man tänker efter... Att ha 89HB är ju inte alls bra! Får du ingen behandling för det???!! 
Vad jag fattat det som kan sjukdommen visa sig på lite olika sätt,  har till exempel haft hyffsade blodvärden men samtidigt haft ett akut skov och varit inlagt på sjukhus då jag inte kunnat äta och gått ned mkt i vikt. Jag hoppas du mår bättre nu! 


 

Kommentarer
Postat av: bea

hej, du kanske inte ser det här eftersom det inte verkar som att du har bloggat på ett tag. Jag är glad att jag hittat det här samtidigt som jag känner mig otroligt ledsen för din skull. Jag behöver nog prata med lite andra människor med chrons tror jag. Känner mig mindre ensam då. Jag är 16 och fick en diagnos för ca 1 och ett halvt år sedan. Jag har inflammation på två ställen och sjukdomen har flera gånger hindrat mig från att göra saker jag velat. På vintern ett år sedan var det som värst, då kunde jag sitta på toaletten en hel dag och en gång spydde jag utav illamåendet. Men jag mår bättre nu pågrnd av remicaden och jag hoppas att det fortsätter så. Jag är lite rädd inför framtidden eftersom man bara kan ta remicade en viss tid och sedan måste man bta medicinering. Tänk om den inte funkar? tänk om jag inte kommer att kunna resa? gå på universitetet? bo själv? vad händer med mitt liv då? ska jag leva instängd i mitt badrum utan vänner och utan liv? kommer någon någonsin kunna vilja bo med mig när jag har den här påfrestande sjukdomen? jag oroar mig konstant. Men jag försöker att vara positiv. Sjukdomens medicinering är relativt ny vilket kanske betyder att de bara inte hunnit komma på någon ny mirakel-medicin, barnsligt jag vet. Men jag lever och jag mår ganska ofta bra, jag har vänner och familj som jag älskar. Tänk om jag hade fötts tidigare och det inte hade funits medicin? då hade jag konstant suttit på toa och kvidit med smärtor i magen och ändtarmen, illamående, trötthet. Eller ännu tidigare då det inte fanns toaletter ens? Jag har iallafall tur för remicaden och att det finns sådana som du som vågar öppna upp sig och tala om problemen vi står inför. Det är ju inte så många som vet något om chrons. Ingen som är frisk förstår vad vi går igenom. jag har fortfarande inte berättat allt ens för mina närmsta vänner. De tror bara att jag får ont och illamående och har lite dålig matsmältning ibland. Men det är så mycket värre än så. Alla tror att man skolkar eller överdriver när man måste gå hem/stanna hemma från skolan. Det är svårt med skolan, särskilt nu i nian. Prov hela tiden och det är svårt när man mår dåligt och är trött. Så jag tycker synd om mig själv. Men väldigt ofta biter jag ihop och går ut, är stark och försöker leva mitt liv. Jag liksom kämpar inte mot chrons längre utan jag lever med chroons. Och mitt liv är så mycket bättre nu. Jag hoppas du också blir bättre. Du verkar ha en värre grad av sjukdomen än jag och jag hoppas verkligen att du hittar en bra medicinering. Kram/bea

2011-04-06 @ 17:42:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0